jemförelse mera förnuftsvärdig och vördnadsbjudande än den hedniska, har den deremot ej på långt när samma rika omvexling, samma glada färgor, samma lifliga rörelsespel. Afgrundsvarelserna äro rysliga, och låta väl knappt i någon mensklig handling utan fasa inblanda sig. Englar och frälsta själar, se der hela det himmelska folket. Saligt lugn, heligt nit, endast öfver jordiska tankar, se der sinnesmålningen. Utan likhet med det jordiska lifvet, enformig, affektlös, olekamlig, äger de kristnas himmel, genom intressenas stora skiljaktighet, nödvändigt högst få beröringspunkter med timligheten, och skall i målningen af en profan handling följaktligen aldrig kunna ersätta den grekiska gudadikten, hvarken då fråga är att tillvägabringa händelserna, eller att upplifva hvarje del deraf.
Jag har trott någon tid på möjligheten af en viss religionsmyth för poesien, icke afvikande från de kristna lärorna, men omständligare, färgrikare och lifligare, än den som i dem innehålles. Men skulle, som troligare är, denna dröm aldrig realisera sig; skulle ännu derutöfver den kristna mythen kanhända blott finnas hafva någon rätt lycklig användning i alldeles religiösa ämnen, helst sådana der scenen låge till största delen långt utom jorden och menniskolifvet; skulle ändteligen
