af allt detta slutligen följa, att vi för vanliga episka ämnen, för blotta jordiska och profana tilldragelser, af hvad storhet och intresse de må vara, föga kunna sägas äga någon underbar dikt, af riktigt lämplig natur och fullkomlig tjenlighet; så synes mig resultatet deraf blifva: icke att vi böra hjelpa oss fram vid sådana tillfällen med hvad slags annan dikt vi kunna, och betrakta den blott som en prydnad, hvilken man lånar hvarifrån man helst kan, och hänger likasom löst utanpå ämnet; utan snarare, att vi böra sparsamt inlåta oss i ett skaldeslag, som väsendtligen utgöres af den högre och underbara dikten, och deremot söka att desto bättre odla den slags poesi, som passar till våra tiders kultur och tänkesätt. Sådan förblifver alltid målningen af den yttre, lifliga naturen; af sinnets inre vexlingar och passionernas spel; af verldsloppet och samhällslifvet; sådan den höga känslans eller höga tankens lefvande uttryck; förnuftets, moralens, vishetens och det goda vettets harmoniskt tolkade läror. Förgätom deribland ej sjelfva dikten, sådan den, utan allt krig med förnuft och upplysning, antingen inskränker sig i sina proteiska förvandlingar inom det vanliga naturloppet, eller vettigt underbar fägnar inbillningen och tjenar sanningen. Jag nekar ej, att jag sett hos flera nationer förträffliga
