Ogerna ville jag genom exempel härpå synas förolämpa namn af annars högt värde. Jag skall emellertid välja två eller tre främmande författare af rang, just för att lemna orörd vår egen medelmåtta, och emedan det är blott den högre förtjensten som klandret ej kan skada, efter det, om ock rättvist, alltid lemnar qvar tillräckliga grunder för högaktningen. Talangens fel äro aldrig talangen sjelf; men dålighetens synder utgöra just sjelfva dåligheten.
Begynnom med den berömda Bürger. Hvem känner ej tillika med detta ryktbara namn, äfven den odödliga gastsång, hvari fästmannens ridande spöke lyfter sin sköna opp till sig i sadeln, och under ett beständigt ropande: Hurrah! die todten reiten schnell! far af med henne i oafbrutit fyrsprång till kyrkogården, och släpar henne med sig ner i grafven, der hon ger opp andan af förskräckelse? Öfver hela Tyskland håller man denna spökdikt för ett mästerstycke, och det måste beklagligen medgifvas, att den poetiska talang som deri röjer sig, äfven till stor del rättvisar ett sådant omdöme.
Man skulle åtminstone hoppas att ohyggligheten, gräsligheten knappt kunde drifvas längre, och att de här funnit sin gräns; men man bedrar sig. Den som det tror, läse blott die Braut von Korinthus af den ännu mera prisade Goethe.
