hon hade erhållit, upptagas ur grafven och brännas efter gammalt bruk, för att sedan derefter förenas med sin älskare hos deras gamla hedniska gudar. — Och detta låter författaren sägas af en död, som likväl i det målet redan borde veta sanningen.
Den berömda författarinnan till boken om Tyskland och tyska litteraturen talar ej med ovilja om detta poem. Också må den unga mannens ståndaktighet vid sin förbindelse, och hans oskrämda kärlek verkligen till fördel vittna om honom. Detta bevisar passionens höjd och hör till könets segerhäfder; men jag tror ej, att det är ur den synpunkten som saken bör bedömmas. Med förmodligt rättare afseende på sjelfva diktslaget och dess förhållande till förnuft och smak, frågar jag deremot hvarje läsare som äger dem, hvad han tror sig böra tänka om den vällustiga gastens historia? I sanning om man äfven från det råaste tidehvarf knappast skulle vänta sig en vitterhetslemning af sådan beskaffenhet, borde det då vara möjligt, att den kunde tillhöra våra egna dagar? att af dylika stycken det ena efter det andra skulle finna bifall och beundran, och att sådant skulle hållas för sann och djup snillekraft? Eller skola vi då af sjelfva geniets hand ombildas, jag säger ej blott till behag och tycke för ett af de lägsta och
