den råa tanklösa dräggen af samhället, som tvertom hellre borde småningom upplyftas till sundare begrepp och ädlare sinnesart?
Kanhända skall jag redan synas hafva för länge uppehållit mig härvid, men ännu ett ord äge jag dock lof att tillägga. Förlåtom någon ung talang, att i sin oerfarenhet försöka någon gång äfven effekten af detta förkastliga slag. Men är det ej en skam för män af geniets pröfvade gåfvor, män af redan vunnit rykte och påstådd filosofisk anda, att på detta sätt, likasom efter plan, arbeta på förpöblandet af sitt tidehvarf, endast af det usla begäret, att verka starkare och lättare på mängden af brutala och förståndslösa sinnen? Ty se der, utan omsvep sagdt, rätta hemligheten. Arbeten af sann och hög anda verka vanligen blott på en ringare del af förädlade läsare, och födas dessutom ej med det ömniga flöde, som ett ständigt skrifveri fordrar. Gastpladdret deremot fördrar ringa möda, men verkar vidsträckt, verkar på dräng och piga, på hela den grofva menigheten. Emellertid om sådana medel till effekt på menniskosinnet anstå män af geni och hög kallelse, då i sanning vet jag ej heller hvarföre det skulle föraktas såsom pojkstreck, att utpassa förbigående i mörka smygvrår, omhöljd af hvita lakan, med kritadt ansigte och eldkol i munnen.
