Det är samma välde öfver menniskodumheten, som man i begge fallen fröjdas att utöfva.
Emellertid hafva en Bürgers och en Goethes namn ej förfelat sin verkan på hundrade små vurmande hufvuden, inom och utom deras kära fädernesland. Hopar af härmare hafva ej dröjt att skockas i spåret efter dem, alla färdiga att gifva förnuftet afsked, och att efter så goda mönster arbeta på tidehvarfvets förädling, genom de härligaste käringsagor. Har man änskönt ej alltid mäktat uppnå hela den berömda gräsligheten af de nyss anförda mönstren, så har man dock åtminstone brutit vackra lansar mot förnuft och sundt vett, genom upplifvande af en mängd odödligt pöbelskrock. Ju högre rum öfver denna klass af skribenter, jag i alla afseenden gerna lemnar åt den danska författaren af Hakon Jarl och andra tragiska taflor, ju mera finner jag mig förundrad, att han sjelf ställt sig likasom i rad med dem, genom flera stycken af detta slag. Såsom slutligt exempel vill jag blott nämna ett enda deribland, men som en poet, af författarns talang, skall en dag, när mod-yran försvunnit, kanhända sjelf undra öfver att hafva skrifvit; detta icke korta poem bär namn af Valravnen, som vill ungefär säga Dödskorpen: en ond trollvarelse, törstande
