skyldig vördnad,) hvilken vitterhet hafva vi ej sett framströmma och vidt omkring utbreda sig? Talom ej om detta odödliga febuseri i stil och skrifart, som synes hafva blifvit vår särskilta lott; hållom oss vid vårt ädla ämne, pöbelskrocket. Om jag deraf anfört blott tre exempel, vare man försäkrad, att det ej skett af brist på trettio, och att äfven en tunga af jern, (om någon bra käring vore dermed försedd) skulle utnötas att berätta alla vår tids profstycken af detta slag: alla bördiga, det förstår sig, från fantasiens egna tyska gudarike; alla inspirationens äktaste barn, och religionskänslans heliga slägtingar; endast hindrade af det nedrigt tänkande förståndet, att långt för detta hafva beredt verldens glädje och njutning.
Icke nog: man begär allt starkare och starkare intryck. Skrocksagan och spöksynerne bli med tiden, äfven de, någonting vanligt och kraftlöst. Också har den tyska genialiteten redan funnit sig föranlåten, att komma till sin sista utväg, djefvulen sjelf, som nu mera begynt att personligen spela sin rol i våra romaner, dramer, legender, o. s. v. Det bedröfligaste är, att äfven andra talanger, såsom musikens och teaterspelets börjat låna sig till försköning af dessa uselheter; och att råheten under tyllen och vigognen
