uppryckta, och med förakt utvräkta ur sjelfva filosofien, i hvad ämne (så smickrar man sig) skulle man väl understå sig att längre erkänna dem? Jag nekar ej till allt detta, och man kan, som sagdt är, ej veta ödets vägar. Emellertid hafva dessa vägar hitintills alltid varit medelbara. Ödet har till sitt stora ändamål, gastsagans upplifvande, betjent sig i Tyskland och annorstädes af en Bürger, en Goethe en Oehlenschläger med flere andra utmärkta snillen. Så snart någonting dylikt äfven hos oss inträffar, skall jag begynna att frukta hvad som torde förestå. Intill dess, och såsom allt hittills visat sig, skulle man ej tvertom tycka sig finna likasom en hemlig vilja hos ödet, att skydda oss mot galenskapen genom sjelfva hennes nervlöshet hos oss, och att kanske (hvad veft man?) bevara detta gamla landet vid sitt goda vett i litteraturen, likasom nyss tillförene vid sitt politiska sjelfbestånd?
Uppriktigt sagdt, är det väl med en vitterhet, sådan vi sett den under snart ett tiotal lemnas åt boklådorna, och merendels förblifva der i troget förvar, som man bordt hoppas att uttränga den äldre, stundom förträffliga, hvaraf vi redan begynte att kunna berömma oss? Har man kunnat förnuftigtvis smickra sig, att hos redan talrika läsare af Horatius och Virgilius, af Pope och
