förkastliga slag och sätt, hafva ej annat ursprung än detta samma: den tanklösa hopens lättare och vidsträcktare bifall. Äfven den sanna talangen har ofta ej kunnat motstå retelserna deraf.
I sanning, utan uppsåtlig beräkning på sjelfva vildhetens, sjelfva öfverdriftens, sjelfva förnuftlöshetens starkare verkan på en viss klass läsare, skulle ej, jag frågar det, förkastligheten af allt detta falla, med minsta bruk af sundt omdöme, strax och klart i ögonen? Lät också talangen sjelf nyttja dessa olofliga medel, och effekten deraf blifva i dess hand så stor den kan blifva. Men ehuru en författare må prisa sig af, att hafva åstadkommit hvad man kallar starka intryck på en slötänkt eller öfverrumplad menighet, vare sig genom vildheten, rysligheten af det som föreställes, eller skrifartens excentriska natur; hvilken förtjenst kan han dock deraf tillegna sig, om han är skyldig framgången (hvad nästan alltid sker) åt blotta orimlighetens kraftigare påstötning, och om läsarn, i fall ej af djurisk råhet, måste vid nästa tanke rodna för sitt nöje? Menniskan är ej två sinnespersoner, evigt åtskilda från hvarandra, en blott passiv, skakad och fröjdad af alla inbillningens intryck, som blott hafva lif och väckelsekraft, och en annan, dömmande och gillande efter förnuft och rätthet. Hon är
