deraf låter möjligen inpassa och bruka sig, — vid betraktande häraf, säger jag, skulle man ej tro sig tydligt nog röja, huru allt detta instämmer med hela den öfriga anläggningen till en ny vitterhetslära? eller skulle det vara en dikt, att en sådan ny vitterhetslära någonsin varit å färde? Vi hafva alltså blott drömt om en så kallad ny Skola, med ändamål att nedstörta från litteraturens thron den gamla Horatsiska, Popiska, Voltairiska kulturen, för att i stället uppsätta den unga fosforiska gallimatian, eller till behaglig omvexling, sjelfva rama folksmaken. Men om meningen verkligen ej varit, att hos oss återföra denna sistnämda, med alla sina herrliga förlustelser ur den äldre och yngre råhetens poetiska grundsköte, hvad har man då menat, och hvartill under tolf års tid alla konst-lexor, alla häftiga åtgärder af just denna samma åsyftning? Hvartill predikningarne om fantasiens höga egenmäktiga gudaflygt, och om förderfligheten af förståndets medverkan dervid? Hvartill skriket om dumheten af hvad man kallar korrekthet, öfvadt skrifsätt, riktighet i språk och mening? Hvartill det löjligt affekterade föraktet för nyare tiders bästa författare, med deremot svarande entusiastiska beundran för alla gamla slagdängor och gatvisor, som gjort hitintills våra pigors och drängars omissunnade vällust?
