Hlidskjalf, i sitt silfverslott Valaskjalf, eller ridande öfver bron Bifrost på sin åttafotade häst Sleipner, vore det ock med sitt skepp Skidbladner i fickan.
Mars, med kask och spjut och sköld, åkande på sin stridsvagn dragen af vilda frustande hästar, likasom Venus i sin Char, med sitt förspann af flygande dufvor, synas mig ämnen för konstnärns hand, dem jag icke tror att målaren eller bildhuggaren skulle böra utbyta, hvarken emot Thor med sitt bälte, sin hammare och sina jernhandskar, dragen af bockar, eller mot Freja i sin vagn, förspänd med kattor.
Promethé fastsmidd vid spetsen af Kaukasus, med örnen som söndersliter hans barm, har äfven synts mig, uppriktigt sagdt, af något ädlare uppfinning, än Loke, bunden vidöppen på spetsarna af tre klippstenar, med tarmarne af sina egna söner, en orm hängande öfver honom, som spyr gift i ansigtet, och hans hustru som sitter bredvid honom med ett embar att låta ettret rinna i. Den halta Vulkan ger mig löje, icke afsky, men Tyr med sin af bitna hand, är nära att göra det.
Jag kan ej neka, att beskrifningen om verldens daning hos Ovidius behagar mig mera, än
