af sjelfva detta folks egna afkomlingar. Ingen Sergel skall åtminstone samtycka dertill. Detta vore dock patriotiskt, säger någon; men äfven i dessa ämnen synes mig det verkliga fosterlandsnitet äga andra och klokare sätt att visa sig på.
Ännu andra skäl finnas, och förtjena att nämnas. Visserligen kan målaren eller skulptören bilda en grekisk Jofur eller Venus, tillägga dem götiska attributer, och kalla dem Oden och Freja; men hvad blir deraf vårt, utom namnen? och med hvad rätt kallar man detta Nordisk Konst? Dessa råhetens diktfoster, afsöndrade genom ett svalg af sekler ifrån kulturens tidehvarf, och under hela tiden af vår progressiva hyfsning, aldrig, förrän i våra dagar, genom talangens bearbetning närmade till oss och införlifvade med våra föreställningar, — hvad kan artisten, då han nu på en gång väljer dem till föremål, hafva att i dem uttrycka, som han icke måste begynna med att låna åt dem, från en fullkomligare myth och en högre konstodling? Huru kan han skillra dem i deras rätta och ursprungliga sanning, utan grofhet, eller i modern försköning, utan uppenbar förfalskning? Än våra monumentala konstprodukter, våra medaljer till exempel? Skola äfven de begynna att tecknas med ett Mimershufvud, en gren af Ygdrasil, en Galt
