vår moderna skaldekonst. Den är der vida mindre både använd och användlig, såsom ett slags verklig gudaverld, hvarur man lånar de högre varelserna i en episk handling, för att leda den och gifva underbarlighet deråt, än såsom ett blott bildspråk i allmänhet, hörande till hvad man kallar stilens poesi, och hvartill förrådet af någon slags myth, (den ena eller andra) svårligen låter af skalden umbära sig. Man kan i sanning, för att dömma rätt i detta ämne, icke nog klart öfvertyga sig, först: huru litet en gammal myth, på hvilken ingen mera tror, låter nyttja sig såsom något allvarligt guda-system; men ock dernäst, af huru angelägit och oumbärligt bruk den kan deremot vara till denna så kallade stilens poesi, hvarigenom den nakna tanken klädes till skön bildsyn, och förvandlas från blott tänkbar mening till åskådlig sak eller personlighet. Om poesiens natur nödvändigt fordrar detta, så lemnar ock ingenting dertill så mångfaldiga och tillika ypperliga utvägar, som en myth, full af det bildande snillets hela bästa rikedom, och af de förflutna seklernas skönaste föreställningar. En sådan myth utgör för skalden likasom ett lefvande förråd, hvarur han i hundrade fall lånar med fördel bildformer och personligheter, att för ögonblicket upplifva sin föreställning, utan att
