ur en mer än tusenårig natt, vilja framleta ett aldeles eget, halfvildt, odanadt af talangens mästerhand, obekant för andra folkslag, ja, hvad mera är, som för oss sjelfva återstår att lära och vänja oss vid! Äro vi då genom våra sena framsteg, fåheten af våra goda författare, sjelfva vårt språks ringa allmänlighet, icke redan förut nog söndrade från de öfriga nationerna, och vår litteratur nog likgilltig för dem? Böra vi genomen poesi, till myth och bildspråk, främmande för dem, ännu mer försvåra bekantskapen, och troligtvis alldeles upphäfva den?
Jag hör tros och påstås, att egenheten deraf skulle tvertom gifva oss förtjensten af originalitet, och mera vända uppmärksamheten på oss, än all gammal slentrian, införd och bibehållen genom härmningen af andra länders vitterhet. För min del fruktar jag, att man i det fallet illa förstår, både hvad man kallar slentrian, och originalitet. Den förra ligger aldrig i bibehållandet af det allmänt erkända goda och rätta i slag och sätt, utan i medelmåttans triviala natur, som ehvad slag eller sätt hon brukar, ej har förmåga att gifva lif och nyhet åt hvad hon gör, och som endast nöter på allt, utan att någonsin sjelf skapa något. Hvarje verklig skapelse är deremot alltid nyhet, vore ock slaget och formen deraf sedan
