årtusenden sedda och vanliga. Hela den vackra och lifliga naturen skulle eljest ej vara annat, än en stor evinnerlig slentrian; ty ingenting är väl i allmänhet mera det samma, än hennes produktioner. Men är hon ej det oaktadt förtjusande ny i hvar skön blomma, hvarenda vacker sommarmorgon, genom de alltid friska och lifliga behagen deraf? Det är blott naturen och geniet, som på det sättet förstå konsten att vara alltid nya, under en beständig likställighet. Den stora konstnärens nyhet ligger derföre särdeles i de tusende särskilta dragens alltid ovanliga hållning och effekt; medelmåttans nyhet deremot i de stora allmänna formernas förvridning eller plumpa omställning. Men tror man då, att hon skall blifva gudomlig hos oss, endast hon får sig en annan råare diktsaga, några förgätna namn, och några gammalmodiga språkformer att slipa med.
Hvad originalitet angår, så aktom oss att anse derföre alla afsprång från det bättre och ädlare, hvaråt ledsnaden vid en lång njutning af detta bättre kunde förskaffa ett visst omoget bifall. Det gifves grofva eller slappa sinnen, som behöfva till nöje och väckelse icke det sköna, utan det nya och sällsamma, och som gerna såge, att vitterhetens hela utseende förvandlade sig lika så ofta och oförmodadt, som teaterns i en
