vanliga. Förvandla nyheten åter till vanlighet igen, genom ofta upprepad åsyn, och taflan skall snart förlora hela sin effekt. Man skall då ledsna vid de beständigt råare formerna, begynna att träffas i detta målningssätt blott af hvad man deri saknar, och fordra med otålighet tillbaka det bättre, som man för nyhetens korta retelse uppoffrat och öfvergifvit.
Det är sant, jag vet det väl, att äfven den vildaste natur låter stundom med fördel skillra sig; men man ihågkomme dervid, att också den vildaste natur äger sitt ädlare målningssätt. Så t. ex. skillrar Curtius Schyterna, så Voltaire både Amerikaner och Schyter. Men det är ej sådana taflor af forntiden, eller af de vildare folkslagen, som nu mera gillas. Våra unga konstdomare finna ej deri den sanna naturen, efter hon är der målad endast med sina ädlare drag. Det är tvertom just sjelfva hvardagsnaturen, i hela sin gröfre sinnlighet, som af dem fordras. Denna finna de pittoresk i sin råhet, och tro, att hvad som gör någon gång vid första åsynen effekt för nyhetens skull, måste alltid göra det, följaktligen just detta vara det rätta skaldeslaget. Sjelfva råheten skulle alltså blifva ett villkor för det större behaget. Verkligen synes det vara en af den nya lärans grundsatser, att då förståndets uppodling,
