likamycket, som vandrar in i konungasalen med sin kolsäck på ryggen, och utdelar politiska lärdomar; Agne, som sjelfva bröllopsnatten upphänges drucken i sin egen guldkedja af sin ädla brud, på samma ö i Mälarn der Stockholm nu står; Ragnar, som gifter sig med vallhjonet Kraka, eller som i rustningen af sin ludna becktröja strider emot vilddjuret, bryter sig in i borgen, och gör sig till herre af den förståndiga Thora Borgarhjort; Bergthor Smed, som skall smida kronan åt Hakon Jarl, men förlorar märket, och påstår sedan, i det han passar den, att han icke smidt kronan för stor, utan att Hakons hufvud är för litet; — alla dessa märkvärdiga saker må finnas äga sitt värde, och synas utgöra den äkta vitterheten. Jag vågar dock tro, att hvem som lärt sig att hos Pope beundra det sublimaste förnuft i skruden af den skönaste poesi; hos Voltaire dessa ojemförliga taflor af tidehvarfven, samhället och menniskan, målade nu med filosofens, nu med den höga skaldens, nu med satirens eller behagens lifligaste penslar; hos Racine konsten att, i det mest förtjusande skaldespråk, som nånsin flutit ur modern penna, göra oss förtroliga med våra egna hjertans innersta rörelser; jag vågar tro, säger jag, att hvem som lärt sig värdera detta ädlare och något olika slag af
