någonting annat eller mera, än till blott den allmänna höjning öfver hvardagsspråket, den grad af talets och tonens värdighet, som både sjelfva ämnets högre natur och den tragiska versens musikaliska lyftning nödvändigt medföra? Jag önskar att processen härom måtte nogare revideras.
Hvilken vet bättre än den förträfflige författaren, huru mycket all ädel konst genom sjelfva sin natur åtskiljer sig ifrån hvardagsnaturen? I en högtidlig ballett dansa alla. Allt är der prydlig ställning, ädel åtbörd och rörelse: ingen, för sin lägre värdighets skull, rör sig på hvardagsviset, med fötterna parallelt framåt, och armarna slappt hängande utföre sidorna. Så äfven i dramatisk poesi. Skulle man väl i en tragedi nödgas göra slappa och krypande verser, för att nogare härma personer af ringare härkomst eller betydenhet?
Emellan de högre och lägre personerne i ett sorgespel måste väl dessutom något längre gemenskap böra förutsättas, än blott sedan täcket uppdrages; och skulle ej deraf böra följa på teatern, likasom öfverallt i verkligheten, att den undersåtliga vännen, den förtrogne tjenaren, talar, hvad språket i allmänhet angår, ungefär på lika sätt med sjelfva sin furstliga herre? Jag säger, hvad språket i allmänhet angår, och förstår
