Brutus, Semiramis, och en mängd andra fransyska tragedier.
Låt också Europas hundradeåriga beundran hafva haft orätt; men denna lära är ännu hos oss ny och omtvistelig: hon går att nedflytta stora namn och rykten. Jag hemställer med vördnad: skulle hon kanske ännu så länge ej böra yttra sig i mindre bestämda utslag, än de hvari hon af författaren här uttryckes?
Jag förutsätter, till en början, att den slags högre språkart som af författaren klandras, icke lärer dömmas öfverallt olämplig, och att, åtminstone för vissa personer och tillfällen, en viss upphöjdare stil torde böra anses passande. Man må i sanning lika så gerna finna orimligt, att Mahomet, Orosman, Gengiskan, Semiramis tala på teatern det fransyska språket, som att sådana personer uttrycka sig i detta språks högre ton och talesätt.
Men när man nu, såsom loflig och medgifven undantager den slags upphöjning i talet, hvilken billigt anses tillkomma, vare sig rangens höghet, eller karakterernas utmärkta storhet, eller lyftningen af starka sinnesrörelser; hvartill bestiger sig sedan, frågar jag, detta beständigt höga språk, som förebrås den fransyska tragedien, utan åtskillnad af ämnen eller personer? Månne till
