Hvarföre gör då kontrasten här icke den verkan som tillägges den, och som den verkligen stundom har? Jo derföre, att i och inom hvarje kollektivt helt, beräknadt på effekten af beundran och sinneslyftning, stöter allt som förlågar, och måste afsöndras. Skall effekten på en gång blifva liög och rörande, fordras denna afsöndring så mycket ovillkorligare. Det är ej derföre sagdt, att allt i tragedien måste vara högt, lika högt. Mer eller mindre långt under det höga, ligger ännu det ädla och värdiga. Men här slutar tragediens gebit: ett steg derunder är hvardagsverlden.
Ändteligen upprepas äfven, att den tragiska skalden måste, också han, böra söka likna naturen, som ingenstädes visar sig blott hög, utan öfverallt mångfaldig och afvexlande. Jag svarar dertill, att det gifves en dubbel natur; den verkliga omkring oss, och den ideala hvartill vi upplyfta oss genom föreställningen. Hvilkendera bör nu här väljas till förebild? Utan tvifvel den ideala, svarar man. Men nu är tragedien just derigenom idealisk, att hon, väljer oqh sammanbinder till en hög och rörande tafla, de spridda hufvuddragen af stora händelser och stora sinnesnaturer; eller kanske bättre sagdt, derigenom att hon af den rå, blandade händelsemassan likasom utsmälter det högre naturämnet, och bildar af
