detta allena en ädlare och skönare skapelse, än den verkliga tilldragelsen. Hennes fel vore således, att blott utgöra en trogen kopia af denna sistnämda. Hennes ännu större fel, att fastän utan trohet vid det verkliga förloppet, likväl göra sjelfva dikten till en fullkomlig härmning af det vanliga händelselifvet.
Jag har talat här blott om tragediens natur i allmänhet, och utan afseende på de egentliga reglorna. Men om något förnuft finnes i hvad jag sagt, huru kan man då med oväldigt omdöme finna tragediens fordran uppfylld, och i hög mening uppfylld, genom föreställningen af ett halft tjog års blandadt händelselopp, onaturligen inklämdt inom två eller tre timmars knappa tidegräns? Föreställningar, hvari man inom samma timme delar närvarelsen emellan London, Rom, Venedig, eller andra orter, som framspringa på väggarne; hvari man ser omvexla på scenen, konungar och dödgräfvare, komedianter, hofsladdrare, spöken och galningar; nu upplyft i hjelteverlden, nu åter nedsläpad lägst ner i hvardagligheten; korteligen, hvari man roas, oroas, nyfiknas, fasar, gråter och skrattar om hvarandra: alltid i mening att man ser en tragedi, under blotta villkoret nemligen, att de flesta personerna dö slutligen? Lät också nittiofem af hundrade finna sig
