andra språk; men dels bära de också uppenbarligen namnet deraf, dels är deras antal ej heller betydligt. Jag medger, att bland våra egna produktioner icke rätt många höja sig ända upp till förträffligheten; men då frågan blir om dem, som vunnit ett allmännare beröm, vill jag väl anmoda någon att säga mig från hvilka fransyska arbeten dessa blifvit härmade. Själens styrka till ex., Atis och Camilla, Menniskans elände, Verldsföraktarn, Odet öfver Hoppet, Odet öfver Bacchus och Kärleken, Mina Löjen, Ljusets fiender (att ej uppräkna alla öfriga). Måtte man täckas utvisa de fransyska originalerna, hvarifrån dessa blifvit kopierade. Jag fruktar att man skall finna någon svårighet dervid.
Alla dessa stycken, säger man, äro likväl gjorda efter det fransyska maneret. Men huru efter det fransyska maneret; och hvad förstår man dermed? Jo, jag vill säga det. Fransoserna erkänna för hvarje slag vissa lagar, grundade på pröfning och erfarenhet, som de tro att man ej utan fel åsidosätter. Detsamma göra ock våra äldre svenska författare. Fransoserna tro att vitterheten bör uppfylla, icke allenast inbillningens och känslans fordringar, utan äfven förnuftets och det sunda omdömets. De förakta hvarje effekt, beräknad på menniskosinnets råhet, okunnighet,
