vidskepelse m. m. Så synas våra äldre svenska författare äfven hafva gjort. I sin skaldekonst antaga Fransoserna såsom ett nödvändigt villkor, versens harmoni och öfriga stilistiska bildning. De anse i synnerhet det musikaliska behaget såsom en hufvudsaklig beståndsdel af poesien, och tro ej att prosa blir vers derigenom, att raderna afklippas vid tionde eller elfte stafvelsen. Derföre vinnlägga de sig i högsta måtto om versifikationens godhet, och äfvert häri likna dem våra äldre svenska skalder. I all vitterhet beflita sig Fransoserna om tankarnas fullkomliga klarhet, språkets vård och stilens klassiska värde. De hata ordsvulst, öfverdrifvet bildprål, oredigt tankekrångel, falsk djupsinnighet, affekterad känslohäfning och all slags utsväfning. Deras högre skrifart är full af värdighet och allvar; deras lägre aldrig låg; deras skämt hvarken råhetens grofva lustighet, eller skriblerens krystade qvickheter, eller slapphetens ymniga joller, utan det fina vettets udd, eller gracens smålöje. Så långt förmågan medgifvit, synas våra äldre svenska författare hafva sökt, att äfven häri följa deras efterdöme.
Sådana äro, om jag ej felar, hufvuddragen af det äkta så kallade fransyska maneret, och det är sant, att den äldre svenska vitterheten kan
