sägas till en viss grad hafva sökt att bilda sig derefter.
Härmningen är således klar och uppenbar, ropar man. Men ser man då ej, att allt detta utgör dock intet annat, än blott allmänna egenskaper, som böra tillhöra hvarje sann vitterhet, hvarje god författare, och hvilka, då de blifva en fordran hos alla, icke kunna hos någon af dem anses för härmning af de öfriga? Man beskyller ej för härmning en musikalisk artist, som iakttager harmoniens och kontrapunktens allmänna lagar. Om man i en målares taflor finner sanning och skönhet i teckningarne, liflighet i färgor, och en noggrann riktighet i fördelningen af ljus och skuggor, skulle det ej vara ett löjligt påstående att, ehuru ingenting som i dessa taflor föreställes finnes lånadt annorstädes ifrån, vore dock sjelfva skickligheten, hvarmed de blifvit gjorda, likväl ingalunda artistens egen, utan andras som deraf tillförne gifvit exempel. Likaså gerna måtte man äfven påstå, att den styrka och vighet, som någon visar i kroppsöfningar, icke tillhöra honom sjelf, utan exercitie-mästarn.
Man har ej förtjenst i vitterheten, säges det, utan originalitet. Nej, men icke heller utan efterliknande. Naturen sjelf upprepar och efterliknar sig i hvarje stjerna, hvarje träd, hvarje
