det tillägg af nya verldstaflor och sinnesintressen, som kulturen medfört; och hvad de ej tyckas märka, det är omöjligheten, att förena dessa högre förtjenster med det rå halfbildade Ossianska skaldeslaget. En omöjlighet lika så stor i sitt slag, som den, att förena skönheten af Racines stil eller Virgils, med det alltid stickande behaget af antiteser.
Det förhåller sig på samma sätt med den asiatiska poesien. Den har mycken värma af sinnlighet och stark bildning, hvilket är ett slags behag, nekom ej dertill. Men en odlad Europé igenfinner icke deri, hvarken sina begrepp eller sina känslor, åtminstone på intet sätt deras sanna uttryck. Han känner att detta slags poesi icke uppfyller hans sinnes-fordringar, och att det väl tillhör menniskoslaget, men icke honom. Och det är icke blott de yttre sedernas olikhet som utgör skillnaden: det är sjelfva sinnesodlingen. Den asiatiska poesien, likasom den Ossianska, är i jemförelse med Horatii, Popes och Voltaires, ännu blott halfmenniskans.
Dessa exempel visa, huru fel och brister kunna skyddas af behag, som starkt röra menniskosinnet, och som göra derigenom både sjelfva felen och saknaden af det okända bättre länge obemärkta. Dessa behag hafva till en början nästan
