en sådan författare, nu hela idéen af hans arbete tagen från någon annan; nu särskilta stycken, med liten omklädning, lånade här och der ifrån; aldrig andan af dem, från hvilka han riktat sig. Korteligen: man kan låna det gjorda, icke snillet hvarmed det blifvit gjordt; och att visa sig sjelf sakna eller äga detta sistnämnda, — se der hvad som alltid skall åtskilja den plundrande härmaren, ifrån den berömlige författaren, som bildat sig i tidehvarfvens äkta mönsterskolor.
Af hvad hittills blifvit sagdt följer, synes mig, att om all härmning är en likhet med andra, är dock all likhet med andra derföre icke härmning. Man kan härma Alexanders hängande hufvud, men den som vill likna hans tapperhet, måste äga den. Begripe man i synnerhet, att det gifves vissa egenskaper, vissa drag af grundbildning, hvilka, emedan de höra till villkoren för auktorlig förtjenst i allmänhet, måste derföre så länge god litteratur gifves, hos hvarje god författare å nyo visa sig; likasom hos hvarje sund kropp, samma vanliga organiska krafter med deras verkningar. Begripe man, säger jag, att den som af nit för en alldeles egen och nationlig litteratur, ville deri finna ingen likhet med hittills erkända mönster, skulle, för en sådan egen nationlig litteratur, slutligen finna inga andra egenskaper
