att välja, än råheten, utsväfningen och oskickligheten.
II.
Några så kallade kraft-snillen ville gerna hafva allt hvad imitation heter ansedt såsom medelmåttans utväg att umbära eget snille, och i allmänhet såsom motsatsen af geni och originalitet Men man har väl sällan drömt någonting orimligare. Ingen konst födes fullkomnad. Hvarje nytt snille, så stort det må vara, behöfver se sig om omkring efter föresyn. Men äfven då imitationen skulle sträcka sig ännu längre, än till blotta grundsatsernas likhet och egenskapernas; äfven då vid öfvergången från mönster till efterföljd, den eller den särskilta idéen, den eller den lyckliga skapelseformen, skulle finnas lånad och använd af efterföljaren, huru skulle väl värdet af ett arbete derigenom förringas, så ofta under den äldre formen, det egna nyare snillet tillika utvecklar sig med liflighet och rikedom? Ciceros filosofiska dialoger hafva t. ex. sin förebild i Platos, Humes i Ciceros. Æneidens förnämsta beståndsdelar äro de samma som Iliadens och Odysséens tillhopa; men äro väl derföre dessa arbeten mindre förträffliga? Och hvaraf kommer att de icke äro det? Deraf att det främmande guldet är
