som eljest för ingen del tillhör dem. I öfrigt föreslår jag ett helt enkelt försök. Det vore, att utan miskund afkläda poemet Frithiof allt hvad den nya ungdomliga poesien tror sig kunna med någon minsta anledning räkna bland sina dyrbarheter; och hon skall finna, tänker jag, med någon förundran, huru hela den stora skalden står ännu derefter oförminskad qvar. Deraf kunde hon åtminstone till en början lära någonting.
Men hvad den nya skolan deremot lärer hafva den rättvisan, att af detta poem ingalunda tillegna sig, det är den förunderligt rika och sköna bildningskraft som deri utbreder sig, i förening med det djupa tänkande sinne, som öfverallt framträder utan fördunkling af ordmörjor och tankemoln. Jag går i god för att ingen skall hafva trott sig igenkänna någon slägtskap med denna skola, eller någon likhet med hennes anletsdrag, hvarken i den Shakespeariska mångfalden af mästerligt tecknade figurer och sinnesarter, eller i den Homeriska målningen af naturscener och händelselopp, af tidsdrägt och menniskohandling; eller ännu mindre i den oförgängliga paradisiska blomning af sjelfva det poetiska uttrycket, som från första till sista sidan fängslar läsarn. Man skall tvertom af allt detta gissa till helt andra
