skyldskaper och något förnämare. Så att om Sverige kan med skäl högmodas öfver detta poem; om det till och med vändt hit åt Norden främmande folkslags ögon, likasom på en kometisk skådesyn, så torde orsaken dertill verkligen mindre ligga i likheten med den Phosphoriska och Kalendrista poesien, än i likheten med Homerus, Virgilius, Tasso, Milton, Pope och allt hvad man sedan årtusenden beundrat såsom ypperst i detta slag.
Korteligen, det lärer stå fast dervid, att det äkta sköna, i poesien som i all annan konst, alltid i grunden förblifver det samma; och att en originalitet, som ej kan uppkomma utan genom ständiga afsprång ifrån det erkändt goda och rätta, heter i sin slutliga fullväxt barbari, och blir vanligtvis följden af hela den stora nyhetsifvern. I fråga om sann vitterhet, låter nu längesedan det alldeles nya ej mera tänka sig, än en alldeles ny färg, hvartill ingenting lånades från någon af de kända hufvudfärgorna.
III.
Det är vid några af våra försök i den tragiska konsten, som detta rop om fransysk härmning i synnerhet fästat sig. Man borde alltså
