kunna visa, från hvilka fransyska tragedier dessa svenska blifvit lånade, vare sig till plan, uppträden eller särskilta ställen. Då man ej kan detta, lärer väl hela härmningen bestiga sig till undvikandet af samma fel som den fransyska tragedien undflyr, och bemödandet om samma förtjenster som af den sökas. Men skulle väl häri finnas någonting klandervärdt? Jo, svarar man, slafveriet under den fransyska smaken, som man sökt att påföra oss, och som bör afskuddas: andra länder, annan konstodling. Jag inser ej nödvändigheten af en sådan skiljaktighet. Huru? Derföre att man i Rom och Italien från ålder antagit och tillegnat sig den grekiska arkitekturens lagar, skulle väl dessa konstlagar derföre ensamt tillhöra nyssnämda folkslag; och palatser i Dresden och Petersburg böra uppföras efter ett vildt och regellöst byggnadssätt; emedan välförståendes Saxen och Ryssland äro helt andra länder, än Grekland och Italien. Idéen finnes verkligen hos den berömda Fru Stael, i hennes bok om Tyskland. Låt blott någon orimlighet hafva råkat undfalla en stor och prisad författare: om den kan brukas för någon sekts drömmar, eller något vittert anhangs nyhetskram, skall man, var trygg derom, hasta att uppsnappa den såsom ett äpple, fallit från sjelfva kunskapens träd, och den lösliga förflugna
