hvarigenom behaget af händelsevimmel och tapetförvandlingar måste betydligen förminskas.
Vidare, derföre att den fransyska tragedien har sinnesmålningen mera till hufvudsyfte, än sjelfva den yttre händelsetaflan i hela sin materiella synbarlighet; hvarigenom mycken sinnlig yta af folkslag, seder och menniskoklasser, samt tillika dermed mycken angenäm brokighet för ögat och inbillningen, nödvändigt måste förloras.
Ändteligen derföre, att detta slags tragedi bibehåller oafbrutit en viss ädel upphöjning i språk och föreställningar, hvarigenom den nöjsamma omblandningen af stort och smått, högt och lågt, lustigt och sorgligt, af hjeltelif och hvardagslefnad, af pöbelsladder och konungaspråk icke mera kan äga rum. Jag nämner icke de stora effekterna af spöksyner, trollväsen, galningar, afrättningar och dödsberedelser, som den fransyska tragedien nästan helt och hållit förnekar sig.
Sådana äro de svårigheter, inskränkningar och försakelser, som åtfölja detta slag af tragedi, och som göra det okärt för våra independenter i vitterheten. Efter deras mening vore alltså tid att en gång för alla afsvärja det, och att förklara den engelsk-tyska sorgedramen för ensamt regerande tragedi, hon och ingen annan. Jag tror likväl, att sanna kännare torde härtill behöfva något
