längre besinningstid; och att man kan hafva läst med stor beundran några pieser af Shakespeare och flera Tyskar, ja äfven hafva gjort ett par medelmåttiga öfversättningar, utan att derföre förstå rätt mycket i detta ämne; eller böra tro sig kallad att uppträda som afgörande domare deri. Förgäfves påstår någon, att han är en Argus och har hundrade ögon. Han bör påminnas, att publiken har flera tusende, och ler slutligen med dem allesammans åt den alltför oblyga medelmåttan.
Det behöfs för öfrigt inga hundrade ögon för att inse, att när man ideligen ropar emot härmning, borde ej hela meningen deraf vara, att det är Tyskarna som böra härmas, Engelsmännen som böra härmas, Italienarne, till och med Spanjorerna som böra härmas, med ett ord, alla andra, endast icke Fransoserna.
Anmärkningsvärdt blir det alltid, att de som hos oss mest utfarit emot den fransyska vitterheten, och ifrigast smädat hvarje förnuftig enlighet dermed, såsom bevis på snillets armod, slafvisk efterapning, brist på nationalitet och original-karakter &c., märkvärdigt, säger jag, blir alltid, att dessa varit just de samma, som sedan en längd af år ideligen sträfvat, att ombilda vår vitterhet efter det nyaste tyska modellet, och som
