Jag stall icke vara vidlyftig angående den lilla samlingen af Tit. äldre skaldestycken. Dessa småstycken utgöra en början, som redan låter spå till något, och hvilken ej motsäger den större framgång, som sedan utmärkt författaren. Om jag ej fruktade att förledas, antingen af erkänslan eller egenkärleken, skulle jag gifva bland dessa ett ganska upphöjdt rum åt den lilla idyllen som börjar samlingen. Detta poem, af ett slag hvari det ej är lätt att lyckas i våra tiders verld, är väl till tonen icke jemnhögt med vissa af de öfriga, men dess mera kan hända till värdet deraf, och synes mig hafva i sin stora enkelhet någonting, jag skulle nästan säga sublimt rörande, ifall jag icke verkligen fruktade att vara i detta fall en mutad domare.
Af Tit. sednare bref slutar jag, att Tit. ger åt elegien öfver den afledna fästmön det första rummet bland sina hittils författade poemer. Om våra tankar häri, som jag nödgas erkänna, icke fullkomligt öfverensstämma, synes orsaken dertill ligga i de olika begrepp vi kan hända göra oss om den rätta naturen af hvad man bör kalla god poetisk stil, och om hvad som verkligen utgör förträffligheten deraf. Det är just härom som jag skall taga mig den friheten, att underställa Tit. mina rätta eller felaktiga meningar.
