Jag ber Tit. likväl tro, att jag icke misskänner de verkliga förtjensterna af detta poem mer än af Tit. öfriga. Det äger gemensamt med dem den stora poetiska gudsgåfvan, samljudets behag, och versens lyckliga gjutning, men tillåt mig att fråga: detta slag af poesi, skulle det vara det bästa? eller ens verkligen godt? Begäret att kläda allt i bild, att ofta förvåna med stora tilltagsna ord, att om så må sägas, alltid brodera en grann sinnlig fras på hvar tanke som skall uttryckas, denna art af skaldekonst, som en elak och öfverdrifven härmning bragt öfver till oss ifrån våra goda grannar Tyskarne, månne det är den som en ung sann artist bör välja till efterdöme, och kan den verkligen gillas af Horatii lyckliga öfversättare?
Pindens kulle, som står upp i granna diktmoln — sköna bilder, som den varma känslans trollanterna återbryter i framtidens natt — vettets stråle, som återbryter sig i Falmas blick, från en himmel af behagen — ynglingen, som under rusets vimmel glömmer fantasiens gäckspel, och vaggar sig i glädjens himmel under hoppets morgondröm — dygdens starka skullra, som vändes gudatrygg mot qvalens hot — ett öga, som samlar strålar ur ett bättre land, och ler mot sorgemolnen — en hand, som obetvingad af grusets band, utsträckes för
