motgångens thordönsviggar, har jag lärt att gjuta medlidandets balsam i den olyckliges sår, och att med hjelpens englahand förvandla för hans fjät tistelvägen till rosenstigar, — så hade han, i stället för att uttrycka sig som en stor poet, talat som en ung tysk versmakare.
Men se der likväl hvari man synes föreställa sig hos oss, att poesiens natur egentligen består. Ut pictura poësis tänker man, och i stället för att skillra sakerna i deras egna sanna verklighet, målar allting fullt med allegoriska bilder och likheter. Då Tit. i sitt elegiska skaldestycke lemnat företräde åt detta slag af poetisk stil, som jag för min del icke kan gilla, må det också vara mig tillåtit, att utan Tit. missnöje låna mina exempel derur. Det är nästan öfverallt sakens emblematiska bild, och sällan saken sjelf, som föreställes. Vill poeten beskrifva sällhetens njutning, eller en blidare lyckas tröstande utsigter: då är det stjernan, som leder genom heden — stjernan, som breder Elyséens ljusning öfver mödans tistelväg — Luna, som simmar på lätta silfverskyar och ler ur azurns fria rymd. — Har han att skillra en väntad kärleks lycka: då är det rosor brutna i hoppet — kransar räckta åt tinningen. Vill han måla lifvets allmänna mödor och sorger, lyckans eller menniskans orättvisa: då är det
