slafven, som suckar i bojorna af ödets tvång — dagakarlen, som flämtar i en evig middagsbrand — matken i mallen, som krossas af vandrarens fot. Hotar en betydande olycka: då är det dagens stjerna, som skymmes af molnens byar — solen, omhöljd af töcknar — solen, som bärgas före sin middagstimma — himlen, som tjocknar i åskmoln — thordönsvagnen, som rullar öfver uslas ätt — åskor, som bullra kring fjällen — norrsken, som hväsa vid dess fot — fasor, dimmor, klippor, orkaner, vilda oceaner. Inträffar olyckan: då är det hyddan, som ramlar — seglarn, som förgås i hamnen. Upphör olyckan före eller med döden: då är det hvilans klocka, som klämtar vid en svalkad aftonrand — stormens fasansföljda gång, som dynar i grafven. Är frågan om ett tillstånd efter döden: då är det sällas röster ur Elyséen, som höres, — då är det solen, som i öfverjordiskt sken strålar kring förstummade cypresser, o. s. v.
Efter hvad jag redan yttrat om detta slag af poetisk stil, tillåt mig nu att söka visa olägenheterna deraf, sådana som de efter mitt omdöme synas mig oundvikliga. Den första består deri, att hvem som på detta sätt vill måla allt under idel allegoriska bilder ur den fysiska naturen, skall snart finna förrådet af sitt poetiska språk
