sakna sina egna rörande föreställningar, så snart man ville gifva sig mödan att söka dem der de verkligen finnas, nemligen i minnet af den förlorades personliga behag eller förtjenster, och i de sällheter af tusen namn och slag, hvarmed den älskandes inbillning införlifvat sig, och hvarifrån han på en gång slites. Men om man, i stället för att på sådant sätt likasom nedstiga i sitt ämne, och derur framleta dess verkliga innehåll i den egna natursanningen deraf, låter sin inbillning kringsväfva bland naturscenerna, för att finna tomma likheter emellan fästmannens fordna sällhet och solskenet, och månans leende, och blomstrens behag, eller emellan hans olycka och åskan, och stormar, och ramlande hyddor, och sjömän som förgås i hamnen; då skall man snart nödgas finna, att man under sådana allmänna bilder ingenting annat kunnat föreställa, än hvad denna sällhet har lika med alla andra sällheter, denna förlust lika med alla andra olyckor, hvilket är att i grunden hafva målat ingenting. Man skulle med liten förändring kunna göra ett sådant poem om allting, och detta är så visst, att om poeten ej af nödvändig försigtighet låter i någon rad, någon strof uttryckligen förstå, att frågan angår en förlorad fästmö, så skulle läsarn knappt kunna veta öfver hvilket slags olycka man bör
