Nunc media Ænean secum per moenia ducit,
Sidoniasque ostentat opes, vrbemque paratam;
Incipit effari, mediaque in voce resistit.
Nunc eadem, labente die, conuiuia quaerit,
Iliacosque iterum demens audire labores
Exposcit, pendetque iterum narrantis ab ore.
Post, vbi digressi, lumenque obscura vicissim
Luna premit, suadentque cadentia sidera somnos:
Sola domo moeret vacua, stratisque relictis
Incubat; Illum absens absentem auditque viditque.
Aut gremio Ascanium, genitoris imagine capta,
Detinet, infandum si fallere possit amorem.
Denna tafla är visserligen ej mindre sinnligt målande, än det mest allegoriska bildverk. Men det är här den rätta arten af sinnlig föreställning, det vill säga saken sjelf, skillrad i hela sin sanna verklighet. Man betrakte dessa sanna och lifliga drag af den älskande Didos passion och belägenhet, och fråge sig sjelf, om de skulle ersättas genom förvandlingen, i hvilka liknande bilder det må vara, lånade från den öfriga naturen? Vore det ens möjligt, att på det sättet uttrycka någonting af allt detta?
Detta. är då att verkligt måla. Förlusten af en fästmö, änskönt en af de mycket vanliga händelser i menniskolefnaden, skulle lika så litet
