D. sv. Känn hvad du smädar. Naturen kan ej af ett groft, vanskligt stoftämne framalstra någon sammansättning, med eller utan lif, af evig varaktighet: ej heller om hon kunde, borde hon det, hvarken efter den fysiska planen, hvars omätlighet tydligen fordrar generationernas omvexling, eller efter den högre moraliska som med skäl tillägges henne, och som förutsätter stigande fullkomning, det vill säga hvarandra succederande tillstånd af daning till värde, och af värdets sällare och sällare följder. I andra sferer gifvas måhända lindrigare förvandlingar, mildare öfvergångar emellan tillstånden. I sin lägsta och kroppsliga grad, det vill säga här på din jord, och möjligtvis på några andra, heter denna öfvergång förstörelse, och synes sådan, utan att vara det: sätten deraf äro likgilltiga när de svara emot hvarandra. Sjukdomen är lindrigare, men långsamt pinande; mordet våldsamt, men kort. Denna allmänna princip, en gång stadgad, gäller om djur och menniskor. Fortare undergång, fortare ny alstring; ju mera fortskyndadt omlopp, ju flera möjligheter för alla de otaliga ofödda varelser, som alla trängas med lika rättighet till lifvets och sjelfkänslans lägre och högre sällheter.
D. fr. Men smärtan! smärtan! O natur, moderliga natur! hvilken fasa! hvilken grymhet!
