Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 231 —

framför att vara ännu längre tid underkastad känslighetens möjliga omskiften och vidrigheter?

D. fr. Jag tycker mig begripa huru smärtan kan vara ett villkor för nöjet i en sådan sakernas ordning som denna, och huru en varelse skapad med känslighet att njuta det goda, icke heller torde kunna undvika att lida af det onda som finnes: men hvarför finnes det onda? hvarifrån kommer det? hvarför fins det till så stor myckenhet? Pope och Leibnitz som lära mig, att allt enskilt ondt är ett allmänt godt, all enskilt oordning allmän ordning, och att den verld som jag bebor är den bästa möjliga, göra ej tillfyllest att tysta min klagan, min förskräckelse och min förundran.

D. sv. Och du har ej orätt; känslan irrar sällan, ty hon grundar sig merendels på sakernas närmaste verklighet, det är förståndet som ofta förvillar sig, när det drar sig för långt derifrån upp i tankerymden.

D. fr. Man har likväl skrämt mig för att lita på känslan. Hon gör entusiaster säger man, och det är på slutsatser som man endast kan bygga med visshet.

D. sv. Man bedrar sig deri, och det är strax ett prof af slutsatsernas osäkerhet. Det är ej känslan som förvillar religions-förföljaren.