disputera om smaken, såsom nemligen oberoende af förståndets grunder, bevisar tillräckligt, att man vanligen anser alla dess skiljaktigheter för ohjelpliga följder af sjelfva sinnesartens olikheter. Ingen förklaring är i sanning lättare, beqvämligare; men ingen heller, som jag tror, falskare. All möjlighet af en förening skulle derigenom upphäfvas.
Men förblandar man ej skiljaktigheten af känslor och af känslodaning? De förra äro till deras natur ombytliga, och bero af tusen tillfälligheter: den sednare, en gång bestämd, måste äga en viss beständighet, och synes knapt kunna förändras genom ett så lätt medel, som en annan synpunkt af ämnet, någon ny upplysning, eller litet närmare besinnande. Dessa två saker böra således åtskiljas. Det följer ej att de, som hysa för samma person eller samma sak helt skiljaktiga känslor, hafva derföre en lika så skiljaktig känslodaning. Den som t. ex. af en poet, en fältherre, en minister, aldrig sett eller hört omtalas mer, än ett eller två misslyckade poemer, en eller två ganska förfelade krigsplaner, ett eller två ganska despotiska drag, hyser visserligen för samma poet, samma general, samma minister, helt andra känslor än den, som med okunnighet derom, vet
