af dem tjugo bevis på sublimt snille, militärisk förtjenst, patriotisk dygd. Berätta för en yngling, som begynner studera historien, ingenting annat om Augustus, än hans triumviraliska tyranni; om Titus ingenting annat, än hans ungdoms utsväfningar; om Henrik den IV ingenting annat, än hans löjliga kärleks-äfventyr: afskillra deremot för hans kamrat den förstnämdes fyratio års visa och fredliga regering; den andras rörande dygder; den tredjes tapperhet, ädelmod, faderliga omsorger för sitt folk; och ni skall snart bli vittne till en meningsstrid dem emellan, grundad på de mäst motsatta känslor för dessa tre ryktbara män. Den ena skall hånle af förakt eller förtrytelse; den andra knäböja af beundran och tillbedjande vördnad. Skall man då säga, att denna stridighet af känslor härleder sig ifrån de tvistandes skiljaktiga känslodaning? Eller hvarifrån kommer den? månne ej helt och hållit från olikheten af de föreställningar de göra sig om samma personer? en olikhet säkert grundad, hos en af de tvistande, eller kanske hos begge, på en mindre fullkomlig kännedom, således på ett blott ensidigt betraktande af dessa mäns egenskaper och gerningar. Ingen bestrider detta, så snart frågan rör personer; men skulle ej samma fall inträffa, äfven då frågan angår saker, ämnen, med ett ord,
