jordklot förenar sig då i vishetens plan, på ett beundransvärdt sätt, med oundvikligheten. Moraliteten blir i en sådan sakernas ordning, hvad den hos dig är, dygd, det vill säga lydnad för pligter af större och mindre svårighet. Men alla varelser i den gränslösa verldsrymden begynna tilläfventyrs ej lika så lågt ifrån som du, utveckla sig ej ur ett lika groft begynnelse-ämne, och behöfva ej genomlöpa samma förädlingsprof. Den moraliska godheten, min son, behöfver då ej absolut nödvändigt framalstras af det ondas erfarenhet, behöfver ej allestädes smärtans bittra lärdomar; hon kan visserligen finnas dem förutan. Icke såsom dygd, det vill säga, icke såsom den slags kraft, hvilken låter beundra sig för styrkan att uppoffra och att uthärda, icke under skepnad af hjeltemod, försakelse o. s. v. Finnas dessa hos Gud sjelf? eller hos de högre varelser, som J föreställen eder honom närmare i fullkomligheter än J sjelfve ären? Men välviljan, visheten, ordningens kärlek, dessa egenskaper som utgöra väsendtligheten af allt moraliskt värde; dessa måste hos dem finnas, och kunna likaså väl utgöra en genast medfödd natur, som en genom långa svårigheter förvärfvad. Hvad döden angår, så är dess bekaffenhet en följd af jordens och menniskans; icke jordens och menniskans natur en följd af dödens
