en Titus och en Henric IV? — Jag behöfver ej uppräkna de öfrige.
Men förståndets kall, säger du, är ju att styra kroppsaffekten; ja, men hvart och ett kall uppfylles ej. Eller hvarför har det då ej alltid styrt och hämmat afunden, högmodet, partihatet, fanatismen, hämden, ursinnigheten på jorden? Alla krig som härjat, alla revolutioner som skakat den, alla tyrannier, förföljelser, hofkabaler, ministrars hofstycken, favoriters tilltagsenhet, de storas öfvermod, de ringares feghet, embetsmäns egennytta, regeringars oordningar, den allmänna lefnadens rysligheter, den enskiltas små argheter; gifs ett enda af alla dessa plågoris, hvars grund ej kan sägas i minst två ord, affekt, oförstånd? Men beror ej förståndet i grunden af samma organisation, och samma materiens tillfälligheter som affekten? Hvad skiljer annars den enas ljusa och rena hufvud från den andras mörka och orediga? narrens hugskott från tänkarens djupa betraktelser? Fredric den Andres mäktiga snille från den olycklige Ludvigs rådlösa medelmåtta? Hvad, om ej idéernas liflighet, styrka, rikedom, sammanhang? Och hvaraf bero dessa, om ej af hjernans byggnad och lifsandarnas tillflöde, jemte en mängd yttre tillfälligheter? Hvarföre annars förhåller sig den samma menniskan svagt,
