rådvillt, oklokt i ålderdomen, som i mannaåren tvingade allt omkring sig till fruktan och vördnad? Hvarföre gör någon gång en sjukdom, en enda kroppslig tillfällighet, dumhufvudet till ett snille, och det tankrika hufvudet till ett barn utan urskillning? Men hvilka mensklighetens öden, ifrån rikens och verldsdelars, intill hvar slägts, hvar enskilt menniskas, bero ej af denna skillnad emellan förstånd och vanvett, ja, blotta minnet har det icke sin stora del deri? Huru många förtreter, motgångar, olyckor hafva ej grundat sig endast på en litet förr eller senare uppväckt hågkomst, på en ur tankan förlorad händelse eller skyldighet? Men hvad är kroppsligare än minnet, som försvinner med åldrens liflighet, och kroppsvätskornas snällare omlopp? Jag vill ej tala om inbillningsgåfvan, likaså beroende af organisationen, och som äfven djuren dela med menniskan. Hvilka himlar eller afgrunder skapar den icke på jorden, efter måttet af sin styrka, och af dess förening med olika urskillning eller sinnesart? Till hvad lindring i de menskliga behofven, mödorna, plågorna; men också till hvad nya behof, mödor och plågor, har den icke der igenom varit ett verktyg? Ja, åt hvad brott eller dygder ger den icke understundom en storhet, som trycker jorden på
