medborgare; fullkomlig samhällsordning, och likväl allt det enskilta sjelfbehag som dermed kan förenas; ändteligen tryggande lagar, som göra rubbningen af allt detta omöjligt. Men en sådan frihet, — jag söker förgäfves öfver hela den stora taflan af verldshändelserna, som ligger för mina ögon, — jag finner den ingenstädes svarande mot denna ideala föreställning.
Det vanligaste begreppet om frihet är folkmakten, hurudan som helst; till och med i sin blotta rå massa. Denna har funnits några gånger i verlden; men aldrig trygg, alltid kämpande för sin rätt emot förtrycket, som legat öfver och hotat den. De stunder folkmakten segrat, — man svare mig, har den gjort samhället lyckligare? När det tyckts vara på vägen att blifva det, — man svare mig ännu, har det mera varit folkmakten som styrt?
All historisk erfarenhet bestyrker denna följande mening: att när man i verlden sett någon nation till en viss grad lugn och välmående, har det ej varit genom folkstyrelsen, utan genom folkmakten lyckligtvis inträffad i händerna på en eller flera visa och dygdiga män, under hvad namn det må hafva skett. När de upphört att vara visa och dygdiga, huru har det gått, oaktadt regeringssättets formella natur?
