genom tankesynen af nya, högre skönheter, hvarom man förut ej haft begrepp. Af allt detta följer ovedersägligen tvenne saker: 1:0 att den menskliga känslodaningen (hvad helst man må säga deremot) är i grunden densamma öfverallt; 2:0, att det måste gifvas någon viss princip af omdöme, som, ehuru långsamt och omärkbart, likväl verkar till förening af smakens skiljaktigheter.
Någon torde emellertid fråga, huru man kunnat, utan en verklig stridighet af känslodaning, så långt åtskilja sig i känslor, att den ena ofta förkastat som ett groft fel, hvad den andra tvärtom skattat som en förträfflighet; och att på lika sätt de största förtjenster blifvit hållna för uselheter? Det är sant, att detta fall ej är sällsynt. Ställ fram på teatern, för en alldeles rå menighet, huru djefvulen skenbarligen bortför Doktor Faust lifslefvande. Låt spelas derefter för samma åskådare någon af Racines gudomliga scener. Var viss att bifallet skall ej länge väga dem emellan, och att priset skall, med ett stort öfverljud av röster, tillhöra orimligheten.
Men finner man ej utan svårighet, att det är här underbarlighetens, ryslighetens grofva behag, som hos den större mängden af råa, tanklösa åskådare, skaffa företrädet åt munkskrocket? Finner man ej, med lika lätthet, att det är tvertom just
