despotismen (om den ännu kunde finnas) lika nödvändigt bryta och förlora sig, och frihetens ernående icke finnas långt åtskildt ifrån mognaden dertill.
Skulle det således ej kunna sägas med en viss djup sanning, att likasom friheten motverkar sig sjelf genom omedborgerlighet, oförstånd och vild yra, på lika sätt bereder den sig också sjelf genom förnuft och samhällsdygder: så att huru man må ifra för den, och hvilka medel till dess befästande man må söka i politiska beräkningar, det säkraste sättet att både ernå och bevara den, likväl förblifver alltid att göra sig värdig deraf.
Hvari denna värdighet består, och huru ett folk dertill upphöjes, är ett ämne hvari jag ej skall här inlåta mig. Jag skall blott nämna i få ord, att likasom tåligheten blir en moder till nästan alla dygder, genom den lättare och tryggade bergning och det sjelfberoende, som gör för den inre, bättre menniskan möjligt att framträda, så blir yppigheten, å andra sidan, en moder till nästan alla laster, genom sin förlågande karakter af eviga behof och tvingande vinningsnöd. Ett sådant folk består blott af enskilta, som svärma efter rof och slitas derom: man har der hvarken tid eller kallelse att vara medborgare.
