För öfrigt anmärker jag i afseende på yttrande-rätten, att man svårligen torde vilja inrymma åt styrelsen det faderliga förmynderskap deröfver, hvarom jag ofvanföre talat. Nå väl, görom då bättre: tillhöre detta förmynderskap nationen sjelf, genom sina betrodda ombud, sina Fäder och Visa. Det är skönt och stort, att se ett folk sjelf afmäta behofvet af sina fria krafter, och derefter begränsa dem. Men till den ändan måste en epok först hafva inträffat, då man icke mera värderar yttranderätten, blott såsom ett patriotiskt medel att depopularisera regeringar och embetsmän; icke mera gör till tryckfrihetslagens hufvudsyfte, att rycka missbrukaren undan domarens åtgärd, och att sätta honom i skjul för vådan af all möjlig upptäckt; ändteligen då man uppriktigt finner sig öfvertygad, att en nations dyrbaraste rättigheter säkrast bevaras genom förebyggande af missbruken deraf.
Man skall säga, att detta sednare tillagda stycke motsäger det föregående, och att författaren emellan postskriptet och hufvudtexten ombytt politisk religion. Jag svarar dertill: att när tvenne satser, läror, meningar i ett ämne tyckas motsäga hvarandra, kommer allt an på huruvida de likväl ej begge måste erkännas för sanna. Måste de det, då gifves utan all tvifvel ett visst tredje,
