der dricka vin, utom vid vissa högtidliga tillfällen, och då ur en stor bägare, som går, man från man rundtomkring bordet? Säg mig, är det någon ting sant i allt detta? — Icke en bokstaf, Signor; och jag vill äta i all min tid bröd bakadt med sköljvatten, om jag begriper hvar författaren tagit det minsta häraf. Hvar i all verlden har han sett vin drickas ur stora bägare, som gå rundtomkring bordet, eller salt fisk och konfekt blandadt på en tallrik tillhopa? Icke heller vet jag hvarföre han ej vill, att man dricker vin i Sverige, så väl som öfverallt annorstädes, om ej för att synas ha skrifvit detta så mycket nyktrare. — Verkligen, Signor, börjar jag icke att starkt misstänka motsatsen. Se här ett ställe, ännu mera förundransvärdt; läs sjelf:
Vid en eldsvåda på Söder, frös vattnet som sprutades, under sjelfva nedfallandet, och öfverdrog det antända huset med så tjocka isväggar, att alla tillgångar der igenom spärrades, så att man måste hugga trapppor i isen, ända upp till öfversta våningen, för att derifrån komma ner i huset. Hvad bör jag tro, är detta möjligt? — Bevare Gud, Signor, hvilken inbillningsgåfva! Sex engelska romanskrifvare kunde dela den sinsemellan. Berättaren hade bordt tillägga, att när man ändteligen hunnit komma
